Vad har Autism, ADHD och andra NPF-diagnoser med agil utveckling att göra?

Först en liten disclaimer:

Vissa anser att NPF (Neuro-Psykiatriska Funktionsnedsättningar), t ex ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) och Autism, är en superkraft, vissa blir förbannade av detta påstående, vissa tycker att The Big Bang Theory är fantastiskt, andra avskyr det. Med det sagt: Detta är våra erfarenheter och funderingar. 

Det är också viktigt att vara tydlig med att mycket av det vi lärt oss har vi lärt oss genom att göra fel och sen försöka igen. Och de saker som har fungerat för oss behöver inte fungera för andra. Precis som i vårt arbete med agila team. Eller med andra människor över huvud taget. 

Agil betyder lättrörlig som de flesta av er vet. I en agil värld förväntas vi vara ständigt beredda, och helst sugna, på förändringar. Men för vissa av oss är inrutade rutiner avgörande för vår livskvalitet. Frågeställningar vi har ställt oss många gånger är om alla måste och bör vara förändringsbenägna? Hur ska vi göra när vi hanterar förändringar olika?

Som förälder till npf-barn blir man ofta tvungen att vara agil och man blir mästare på att se lösningar och nya sätt att göra saker på. Psykologisk trygghet är väldigt viktigt för kunna hjälpa barnet. Detta är minst lika viktigt i ett agilt team för att få teamet att fungera bra. 

Psykologisk trygghet handlar i slutändan om att jag kan vara mig själv, att jag kan uttrycka vad jag upplever, känner och tycker, att jag kan ställa ”dumma” frågor, presentera nya idéer och erkänna misstag utan att riskera att bli straffad

Förhoppningsvis känner de flesta att vi är trygga på våra arbetsplatser och i våra team men hur ärliga vågar vi vara? Har du mod och ork att berätta ifall du inte mår bra, om du är orolig eller ledsen? Vi behöver vara uppmärksamma på detta så vi inte skapar en miljö där vi vill men inte vågar berätta hur vi mår och tror att “det spelar ingen roll”.

Alla är inte bekväma med verbal kommunikation speciellt inte när något känns jobbigt. Det finns dock många sätt att kommunicera sitt mående på t ex:

• Placera en emoji som illustrerar din dagsform någonstans där teamet kan se den. Individen behöver inte förklara mer än vad hen känner sig bekväm med, vetskapen om någon har en bra eller dålig dag räcker långt.
  
• Använd Fist of Five som en del av er daily standup för att visa humör, känsla inför dagens arbete, sprintmålet, etc. Vad vi röstar om är inte det viktigaste. Det viktiga är att vi är uppmärksamma på känslorna i teamet.
• På retro: Rita en graf över hur du upplevt sprinten. Om alla ritar sin egen graf på en gemensam yta så kan vi lätt se om vi hade ungefär samma känsla i sprinten eller om det skilde sig åt.
• Inför en sprint: Låt teamet beskriva hur de mår/känner inför en sprint. Rita upp tre batterier; ett fulladdat batteri, ett halvfullt batteri och ett nästan tomt batteri. Låt alla i teamet markera vilket batteri som beskriver deras känsla inför sprinten.  
  
  

Lågaffektivt bemötande är ett bra verktyg att använda i många situationer. Lågaffektivt bemötande går i korthet ut på att vi hjälper en person i affekt att behålla kontroll över sig själv.

• Känslor och energi smittar. Sitter du emot någon som ler känner du dig glad men tänk på att ilska smittar också - Försök tänka på hur du går in i en situation.
• Undvik ögonkontakt - Ögonkontakt kan öka stress och upplevs dominerande och kontrollerande.
• Sitt/stå gärna med sidan mot personen istället för rakt emot - Affekten blir inte lika påtaglig när man har sidan mot personen.
• Ha lagom avstånd - Affekten smittar mer om du är för nära.

För att hitta fungerande lösningar så behöver vi ibland tänka tvärtom mot vad vi är vana vid. Barn är ofta genier på att hitta egna lösningar! Det är ganska vanligt att barn, speciellt med autism eller ADHD, känner stor stress och helt enkelt avviker från skolområdet. En vanlig lösning är då att placera barnet långt in i klassrummet. Låt istället dessa barn sitta närmast dörren. Det är större chans att de inte sticker då eftersom de är nära möjligheten att lämna situationen om så krävs. Att sitta längst in i klassrummet ökar bara stressen i en redan pressad situation.

På samma sätt behöver vi ibland göra tvärtom i våra team. Lider vi av överplanering? Istället för att planera in en perfekt sprintplan så kanske vi kan planera som vanligt och sen helt enkelt flytta tillbaka hälften av vårt inplanerade arbete till backloggen. Hellre lyckas med några färre jobbpaket än att misslyckas med många!

Som förälder eller närstående till någon med NPF npf så får man öva väldigt mycket på att släppa saker. Vi lär oss också att mycket av det som går fel är vårt eget fel, inte barnets. Det som ofta händer här är att vi saknar förmågan att se vår del i det hela. Vi utgår från att vår planering, genomförande och lösning på eventuella problem är tillräckligt bra. I många fall tycker vi nog att vi gjort allt perfekt. Det är helt enkelt svårt att erkänna att man har fel.

Genom att diskutera och prioritera får vi det lättare att de situationer som kan uppstå, exempelvis:

• A - Detta kan vi absolut inte ignorera, t ex leka med eld.
• B - Detta kan vi ignorera med helst inte, t ex strunta i läxan. 
• C - Detta är ok att ignorera, t ex borsta tänderna i soffan framför TV:n istället för i badrummet.

I stridens hetta kan man lätt kommunicera med sin partner och bara säga:

 - C.

Då vet båda två att denna situation släpper vi vilket förhoppningsvis leder till att situationen lugnar ner sig. 

Detta synsätt är även applicerbart i vårt dagliga arbete med agila team, om än kanske med andra exempel än ovan. Samt att man kommer överens med teamet vad som är viktigt och vad vi kan släppa. Här kan man använda sig av en Team Canvas som beskriver vad vi i teamet tycker är ok och inte. 

Så här i slutet av året är det många av oss som är i behov av vila och återhämtning, både barn och vuxna. Vi önskar er en härlig ledighet och hoppas på att nästa år bjuder på en ännu större verktygslåda för att jobba med ständiga förbättringar!

Lite lästips för julhelgen: 

• Fem gånger mer kärlek, Martin Foster
• Barn som bråkar : Att hantera känslostarka barn i vardagen, Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman, Maria Svedberg
• The fearless organization. Psykologisk trygghet på jobbet, Amy C Edmonson