Motivation & mål

Jag gillar att springa. Långt. Enligt vissa väldigt långt. Kanske även sjukligt långt. Jag får ofta frågor om hur det går till och hur det känns men kanske oftast varför jag gör det. Det finns ett enkelt svar - jag gillar det. Men det går att fråga varför även på det. Varför gillar jag det? Och även om man gillar någonting är det inte säkert att tuffa utmaningar går vägen.

Jag tror det beror på en kombination av flera saker som skapats under lång tid. Både vanor och tankemönster.

Motivation & Ambition

Jag började springa av rent praktiska skäl. När jag 2004 fick konsultuppdrag på ett företag som ligger ganska nära mitt hem försvann en del av vardagsmotionen jag tidigare fått genom att cykla till och från jobbet. Jag märkte efter ett tag att det inte kändes så bra och jag beklagade mig för kollegorna. “Men spring istället” fick jag som förslag. Jag hade såklart ursäkter som att ingen tid fanns att träna med aktiva barn mm. Men en kollega stod på sig, det var ju bullshit. Alla har någon tidslucka. Om du bara har 10 minuter medans barnen ser på Bolibompa, spring 10 minuter. Jag testade och det funkade. Väldigt snart skapades utrymme och jag kunde springa regelbundet först 1 och senare 2 gånger i veckan. Det var så det hela började.

Motivation kan ses som bestående av 3 komponenter: riktning, intensitet och uthållighet
Jag hade nu alla 3 och det fungerade. Det var dock förskräckligt trist och jag fasade för löppassen. Men motivationen var tillräcklig för att aldrig skippa ett pass. Motstånd har jag aldrig varit rädd för.

Efter 6 år kom insikten om orimligheten att lägga så mycket tid på något jag inte gillar. Jag måste lära mig tycka om det. För mig blir saker ofta mer intressanta och roligare när jag går ner i detaljer - “nördar ner mig”. Jag gick en kurs i löpteknik och insåg hur mycket effektivare det gick att springa med några små förändringar. Jag läste samtidigt boken Born to Run och fascinerades av de löpare som beskrevs och om äventyren i bergen med legendariska vyer. Jag hade även kollegor som var löparnördar samt att min fru genomgick ungefär samma utveckling och detta var naturligtvis en stor källa till inspiration. Utan dessa personer hade min utveckling inte skett. Att omge sig med positiv energi underlättar oerhört.

Ren löparglädje - full fart nedför Galdhøpiggen

Denna fördjupning fungerade bra, jag blev snart väldigt intresserad av löpning och det blev roligt ganska snabbt. Någonstans tändes ambitionen att jag också ville vara med om de äventyr jag läst om. Snart drömde både jag och  mina löparkompisar, som jag fått på vägen, om storslagna lopp och äventyr. Vi kollade in både sådant som gick att uppnå och det som vi ansåg var omöjligt att genomföra. Äventyr som bland annat Dragons Back Race, Trans-alpine och UTMB kändes helt utom räckhåll men satte fart på fantasin. En ambition hade fötts, att jag skall kunna göra roliga äventyr och inte behöva avstå för att jag inte klarar det fysiskt. 

Drömma om episka långlopp gör jag fortfarande. Här löparkompis på väg nerför en bergsrygg mot Grenoble i loppet UT4M

Jag tror att detta är receptet. Ambition, motivation och glädje. De hör ihop.

I dag är riktigt långa äventyr ett återkommande inslag. Löparglädjen är intakt antagligen för att motivation och ambition är kvar. Motivation och ambition är som yin & yang, de behövs i samspel.

Att bryta ner mål

Vissa utmaningar är dock så långa att det inte enbart är det fysiska som begränsar utan även det mentala. Det är här förmågan att sätta mål och bryta ner dem till delar kommer in. Att koppla bort slutmålet och bara fokusera på nästa steg. Att kunna zooma ut när man kör fast och hitta en lösning genom att se det utifrån.

Hornindal Runt är ett tufft bergslopp i Norge och när jag sprang detta 2015 var det det mest utmanande lopp jag gjort. Jag var oerfaren och gick ut för hårt, bara flöt med i ett högt tempo och gillade det. Men snart tog kraften slut och efter ca 9 timmar tog det stopp. Jag hade ett väldigt högt berg framför mig som kändes omöjligt att ta sig upp på. Jag kunde inte och jag intalade mig att pausa och tänka. Jag satte mig på backen och käkade en snickers och drack en flaska sportdryck. Och tänkte. Jag skulle upp för berget men visste inte hur. Jag tittade på mig själv och banan uppifrån (ungefär som när man ser på film och som betraktare ser lösningen som inte deltagarna själva ser).
Då såg det inte så märkvärdigt ut, det var ju inte så långt kvar. Jag bestämde mig att fortsätta. Ett steg i taget. Det gick inte fort men det gick framåt. Från bergets topp var det sedan enklare att få tillbaka motivationen, det var ju nedför och bara någon timma kvar till mål.

Ett av de sista* bergen på Hornindal Runt, ett steg i taget

Denna utzoomning är något jag ofta använder när något känns motig eller svårt. Det tar sig förbi tunnelseendet jag har i situationen. Jag blir liksom någon annan som tittar på mig själv och min situation. Då ser jag ofta lösningar eller åtminstone dellösningar som sedan blir bättre att utgå från. Den gången, vid bergets fot i Norge, när jag började gå sakta men säkert så hade jag helt kopplat bort slutet på loppet. Det var bara jag och ett berg som skulle bestigas. Det nya och kortare målet var det enda som fanns. Att bryta ner sitt mål i delmål är viktigt men det gäller också att ibland kunna släppa slutmålet och gå "all in" på enbart det närmaste målet.

Det var samma sak i år när jag sprang UTMB, ett lopp som tog mig nästan 40 timmar att klara. Det var långt, stundtals kändes det oändligt långt. När drygt hälften avklarats och det började kännas riktigt tungt förändrade jag målbilden. Dels intalade jag mig att målet var nått när det var ett berg kvar. Hade jag klarat alla andra  bergstoppar skulle jag ju klara en sista om jag så skulle krypa över det. På detta sätt kändes det kortare och enklare.

UTMBs banprofil, många berg att ta sig an

En stund senare släppte jag allt utom det nästkommande berget. Fokusera på ett i taget. Det kommande berget blev sedan nedbrutet till att bara ta mig upp och sedan ner. Det blev väldigt konkret och hanterbart. Jag hade inga tankar längre på att det var långt kvar och ogörbart.

Soluppgång efter andra natten på UTMB. Sista berget efter ca 38 timmar, strax "bara" nedför i mål. Likt solens strålar värmer berget värms hela jag av känslan av att snart ha klarat det.

Vikten av motstånd

Det finns en anledning att fundera kring motstånd och inställningen till motstånd. Det finns de som ger upp när motståndet blir för stort - trots att det finns både motivation och ambition. Jag tror det är viktigt att ständigt utsätta sig för motstånd, man utvecklas när man tar sig över det och man blir beredd inför nästa motstånd när det kommer. Jag gillar följande citat
“Ingen utveckling sker utan motstånd. Ingen insikt sker utan fördjupning. Inget hårt blir enklare utan att det först varit förbannat hårt. Ibland omöjligt. Och inget som har ett pris kostar gratis. (Jonas Colting)”

Jag köper detta full ut. Och detta citat har hjälpt mig flera gånger, inte bara inom löpning utan kanske främst i arbetslivet. När något är svårt/jobbigt/ledsamt tänker jag på det som att detta är motståndet och att det sedan blir enklare och roligare igen. Ett hinder att forcera. Därför går jag aldrig “ner mig”. Visst kan en dag kännas sämre än en annan men jag dras inte ner i depression eller negativa tankar. Att veta att efter regn kommer alltid solsken. Så ta till dig citatet och tänk på det när det blir tufft. Förhoppningsvis funkar det för dig med.

En annan sorts motstånd på 4Trails i Österrike nu i somras

Mitt första ultralopp var BUM, Borås Ultra Marathon, på ca 87 km. Jag var oerfaren och tränade för hårt. 1 månad innan loppet fick jag väldigt ont i en sena i knät. Det gick inte att springa mer. Jag gick till naprapat som konstaterade söndrig sena. Domen var stötvågsbehandling, rehab och löpvila minst 12 veckor. Men jag gav inte upp. Jag sade till honom: “Jag vill att du gör vad du kan för att öka mina chanser att springa BUM om 4 veckor”. 4 veckor senare var jag i mål.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta. Jag vill inte uppmana att strunta i sjukvårdens rekommendationer. Men det handlar nog om den där viljan att inte ge upp och inse att det alltid finns en väg framåt. Även när ingen ser den. Att alltid försöka.

Jag anser att man mår bra av att utmana sig rejält ibland. Eller tvärt om kanske, att utan utmaning mår man inte bra långsiktigt. Om allt var lätt, hur kul skulle det vara då? Motstånd skapar mening. Det är inte alltid den lätta vägen som ger mest belöning. Även under tiden man kämpar kan man få belöning. Jag brukar känna mig mer levande, liksom känner livet, när det är tufft. Jag har en kompis som jag tillsammans med varit i lite tvivelaktiga situationer. Han brukar efteråt säga att "livet skall vara värt att levas". Det är hans summering av det jag försöker uttrycka kring motstånd.

Lätt att krokna när stenöknen aldrig tar slut, motstånd både fysiskt och mentalt

När jag och en löparkompis sprang Dragons Back Race 2017 fick vi slut på vätska den 4:e dagen efter ungefär 8-9 timmars löpning. Det var väldigt varmt, sol och klarblå himmel. Vi vågade inte fylla på vatten i vattendragen i dalarna eftersom det var en hel del betande djur och vattnet skulle nog inte vara drickbart. Högre upp i bergen fanns inget vatten. Det börjar bli kritiskt och vi är på väg nedför en höjd. Nere i dalen ser vi en samling med några bilar intill en landsväg och antar att det bara är en parkering. Känslan och glädjen kring det som mötte oss där nere är svår att beskriva.

Smått otroligt att möta en glassbil när kroppen skriker efter vätska

Det som mötte oss på parkeringen var en glassbil som sålde både läsk och glass. Vi handlade en hel del som ni nog förstår. Tveksamt om några löpare passerade utan att handla. Jag tänker på denna stund varje gång jag hör glassbilen i villaområdet hemma. Varje gång blir jag varm inombords.

Men talang då?

Jag vill också nämna talang i detta sammanhang. Många skyller på bristen av talang. Det är ingen idé, jag har inte talang för det. Motståndet blir för stort utan talang. Många antar att jag hade talang för löpning. Det hade jag inte. Men jag var inte rädd för det bara för att jag inte hade det. Jag var en usel löpare i början, jag har ingen historik av att kunna idrotta. Tränade inget i tonåren. I skolan var jag ofta sämst i idrott. Jag är säker på att alla mina skolkamrater var eniga om att jag helt saknade talang för fysisk rörelse. Men det gick ändå, övning ger färdighet. Här är ett annat passande citat:

“Talang är den mest överskattade kvaliteten som finns. Tron på talangens kraft är mattan som rycks under fötterna på drivkraft, ouppfylld potential och oförlöst förmåga. Talang är genvägsmentalitetens och den snabba kickens tidevarvs heliga Graal. Talang är gratis, smärtfritt och omedelbart. Men talang är också hämmande, stillastående och stagnant. Det är de som hade det gratis, enkelt och självklart. Men det är de som heller aldrig fick slipa sina verktyg mot en rå yta eller trimma sin motor i en uppförbacke. De gav alla upp i förtid. Talanger kommer och går men passionerat hårt arbete består. (Jonas Colting)”

Jag håller inte med fullt ut, vissa talanger består, men visst har han en poäng i att hårt arbete alltid ger resultat.

Brudarebacken i Göteborg. Många turer upp och ner har det blivit.

Det är alltid värt ett försök

När jag ser ett berg eller en höjd tänker jag alltid:
"Oavsett hur besvärligt det är att ta sig upp är det alltid bättre att stå på toppen än att stå kvar där nere och undra hur det känns där uppe."

På väg uppför Zugspitze i somras, denna gång gick det hela vägen upp och ner

Mer än en gång har det gjort att jag gett mig på spontana äventyr. Men det går inte alltid vägen och det är någonting jag tycker det är viktigt att poängtera. Att försöka är det viktiga. Går det inte är det bara att vända. Jag har startat i lopp där jag känt innan att det kanske inte kommer fungera, ofta pga någon skada. Men det är alltid värt att starta och se. Och de äventyr som inte gått vägen har tillfört både kunskap och glädje i efterhand.

Första gången jag och min fru Elin skulle springa upp på Sinjal, Kroatiens högsta berg, drog ett oväder in med intensiva blixtar. Vi fick söka skydd i 2 timmar intill en klippa tills det lugnat sig och sedan var det bara att ta sig ner igen. Ändå ett härligt äventyr med många minnen.

Jag anmälde mig till loppet Dragons Back Race precis innan det blev fullt. Min löparkompis ville ha med mig och jag var positiv. Men vågade verkligen inte. Jag insåg att jag skulle nog fixa distansen men första dagen skall man springa längs Crib Goch, en lång smal bergskam med branta sidor. Jag var helt säker på att jag inte skulle våga, att jag skulle få panik och bara klamra mig fast för att sedan vända om. Men jag anmälde mig ändå. När väl loppet startat och vi senare på dagen är på väg uppför mot kammen knyter det sig i magen, osäkerheten för vad som väntar, skräcken för själva kammen. Många hjärnspöken. Jag var rädd, väldigt rädd, men jag tog mig förbi steg för steg. Tänk vilket episkt äventyr jag kunde gått miste om ifall jag inte försökt.

Löparkompisen mitt på kammen Crib Goch

Delar ett sista citat som du kan tänka på när du tvekar

"Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge"

Summering

Dags att summera det som hjälpt mig.

• För att det skall fungera under en längre tid behövs både motivation (riktning, intensitet och uthållighet), ambition och glädje. Saknas någon av dem får man skapa dem. Det går om någon av de andra komponenterna är tillräckligt stark.
• Motstånd är naturligt och utvecklande. Ge inte upp, när du kommit förbi kommer du att ha utvecklats och är, antagligen, lite lyckligare.
• Blir motståndet för hårt - zooma ut för att se vägen framåt. Bryt ner i delmål och fokusera enbart på närmsta målet.
• Målmedvetet arbete ger alltid resultat, brist på talang gör inget.
• Det är alltid värt ett försök, även om du kanske inte tror att du kan eller vågar.

Underbar Italiensk bergskam - hur kan man inte gilla detta?

* = 2015 gick det inte att springa norra delen av Hornindal Runt pga mycket snö. Loppet vände därför halvväg och vi fick springa samma väg tillbaka. Distans och höjdmeter var däremot detsamma.