Flera vägar bär till Rom

Jag har tagit mig igenom mängder av information från olika håll om hur högeffektiva team ska arbeta. Alltifrån vilka vanor de har, vilken sorts verktyg som används, vilken sorts organisation de frodas i, ja det mesta jag kommit över. Så när jag fylld av drömmar kring hur vi kunde förbättra vår arbetsplats, ett starkt klipp i steget, och vad jag i alla fall kände var en gedigen kunskapsbas möttes av skepsis, motstånd, och en vilja att röra sig i vad jag snarare uppfattade som rakt motsatt riktning blev jag fundersam.

Hur kom det sig att det fanns en sån ovilja att gå åt vad jag själv läst och uppfattat som helt rätt håll?

Det är nog lätt att tanken springer iväg när man ser hur bra någonting kan vara. Däremot är det nog minst lika lätt att glömma att vägarna som man ser andra gå inte särskilt ofta är samma som de man själv har framför sig. Vi har alla olika utgångspunkter, både i våra organisationer, tekniken vi använder, och hos individerna runt oss att ta hänsyn till. De exempel som jag läst om hade ju till exempel inte alls samma förutsättningar som de jag själv har att utgå från. Och till sist så har jag insett att jag, i min vilja att hjälpa min organisation och mina team att bli bättre än de praktexempel jag läst om, hakade upp mig på vägen de tog i stället för målen de hade.

Jag tror att allt annat än att gräva där man står och arbeta utifrån de förutsättningar, problem, och möjligheter man har precis framför sig inte bara är att blunda verkligheten man står inför. Genom att blunda för den underbara, frustrerande komplexitet man befinner sig i så skjuter man sig nog också rätt ordentligt i foten.

Nej, sakta men säkert så börjar jag nog fatta att man får ta en annan väg till Rom om man börjar i Mölndal än om man börjar i Paris.